it sounds like a whisper

Det är så bra att vara precis här, precis nu. Lugnet, stillheten. Jag får tid och utrymme att reflektera över viktiga saker, kan ägna mig åt kontemplation över varandet, kan begrunda villkorlighet och förgänglighet. Någon skulle säkert beskriva den här platsen som avslagen. Det mesta är stängt kl 23 på kvällen, och de flesta lägger sig tidigt. Huvudgatan är lugn, ingen hets och ingen överdriven kommers. Inte särskilt mycket trafik. Många personer som cyklar omkring, en hel del hundar som springer runt och ser ut att ha det bra. Avslaget är det nya svart, jag älskar det. Behöver få ha det avslaget, behöver lugn på riktigt.

Vår plan innan vi åkte var att resa runt en del i Indonesien, men som det känns nu så stannar vi här på Bali. Så nöjda, så tillfreds, så skönt med detta lugn.

Här sover vi, som prinsessor under ett nät som håller eventuella mygg på behörigt avstånd. Förresten så har varmvattnet i duschen kommit igång.

Det finns en andlighet på Bali som är ständigt närvarande. De flesta invånarna är officiellt hinduer, men flera av dem beskriver det själva som en blandning av hinduism och buddhism. Överallt (verkligen överallt) finns små altare där personer varje dag offrar saker och tänder rökelse. Det här altaret finns vid huvudgatan.

Ett av hotellets altare precis utanför vår dörr.

En helt vanlig rondell med en dekorerad Ganesh-staty sedd snett bakifrån, med solkors på ryggen.

Sådana här små flätade korgar är ännu mer vanliga än olika altare. Korgarna finns verkligen precis överallt: På stranden, på gatorna, på altare, på trappor, innanför bilarnas vindrutor. De fylls med blommor, bröd, frukt, rökelse och är dagliga offer till gudomligheten.

Lunch. Vi äter så himla gott. Jag rapporterar som vanligt mer om detta på vegannasol.

Fina små gator. I Jakarta saknade jag verkligen att kunna promenera. Jag vill kunna gå en promenad på åtminstone en halvtimme, men helst en timme, varje dag. Det är så skönt att rensa tankarna, sortera grubblerierna, och få perspektiv på saker och ting. Nu kan jag promenera här, där allt bara är så fint och stämningsfullt. Det gör gott för mitt inre, och det känns som en mental hälsokur att vara här.

Fina små blommor.

Igår när jag var ute och promenerade så hamnade jag plötsligt mitt i en hinduisk cermoni av något slag. Människor satt i en stor halvcirkel och trummade och sjöng, ett stort altare var uppställt i mitten, och det eldades i två hästliknande saker i trä. Bara så där. Hur mycket tycker jag om sådant? Mycket!

Det är just nu wet season, vilket betyder att det blir disigt på eftermiddagen, och det kan komma någon skur. Vi tycker att disigt är alldeles förträffligt eftersom ingen av oss vill sola, och ändå bara ligger i skuggan när vi är på stranden. Här har vi bänkat oss under tak på ett av många strandcaféer, och inväntar dagens ljumma skur medan vi tittar ut mot vattnet. Under det oranga parasollet finns caféets altare.

Solnedgången är rätt fin även när det är disigt.

Och här sitter jag nu, i hotellträdgården som har wifi och skriver lite om hur mycket jag tycker om att vara här. Andas, landar, känner in vibrationen i bröstet, tar mig tid att vara i den även när den är orolig, och känner hur det är att leva med allt vad det innebär (inklusive döden, och så vidare).

read comments (1)

Jag har tänkt skriva den här texten länge, men vissa upplevelser är ordlösa och det här kan vara en sådan. Men jag ska försöka ändå.

Yogan har blivit som mat för mig. Det är något som är en självklar del av mitt liv. Ibland är jag inte hungrig, men jag vet att jag får energi och kraft av det, jag vet att yogan liksom maten ger mig det jag behöver, så jag äter och yogar ändå. Yogan flyter ihop med meditationen som flyter ihop med livet. Jag har en daglig meditationspraktik bortsett från yogan. Jag har nästan en daglig yogapraktik, 6-7 gånger i veckan ställer jag mig på mattan.

Det händer något när yogapraktiken blir så regelbunden och frekvent. Jag får en helt annan kontakt med mig själv, men det är inte bara det jag får kontakt med. Det stannar inte där, jag tror många missar det när de tänker på introspektion som praktik. Regelbunden yoga och meditation blir visserligen en djupgående inre resa, men det tar inte särskilt lång tid att inse att den resan inte handlar om mig. Den handlar om oss, om livet, om varandet, om allt levande och om etik. Min personliga inre resa kan därmed inte separeras från ett liv där jag försöker agera etiskt i relation till mig själv och annat levande.

Och plötsligt kan jag inte skilja yogan från metta bhavana, eller meditationspraktiken från möten jag har med människor. Allt flyter samman. Det låter flummigt kanske, jag vet inte, men min upplevelse av detta är allt annat än flummig. Den är väldigt konkret och logisk och rationell.

Jag känner varje morgon in den vibration i mig som är livet. Jag sitter med den en stund, med syftet att under meditation stilla mitt sinne. Jag stillar sällan mitt sinne, men jag får kontakt med den lilla energiklump ljus i mig som finns under alla lager av identitet, prestation, och föreställningar. Sedan kan jag välja hur jag ska ta mig an dagen, utifrån var jag befinner mig just då. Nu talar jag kanske främst om vilken typ av yogapraktik jag vill göra, men eftersom yogan är en metafor för livet så kan valet av yogapraktik få representera min inställning till dagen.

Ibland behöver jag vara lugn och varlig mot mig själv. Då passar yinyoga bra. Andra dagar känner jag mig högre i energin, och kan gå på ett längre vinyasapass där kraften flödar och svetten pärlar sig.

Och vissa dagar är bara grå och stilla, lite tomma liksom. Ute regnar det. Jag känner ingenting särskilt inuti, jag bara är. Om jag tillåter mig själv att vila i detta grå, så kan en sådan dag vara alldeles fantastisk. Som idag. Jag har tillåtit mig att komma ikapp efter intensiva dagar, hunnit landa i allt som rörts upp och rörts om (på ett bra sätt, jag har haft det jättebra, men/och behöver därför en grå dag som denna).

Nyss promenerade jag hem från Odenplan efter att ha varit med vid ett av yogamarathons fina pass. Jag hade på mig min nya fina svarta varma höstjacka som jag hittat i grovsoprummet, en stor svart stickad sjal, och mössa. Jag kände mig lugn och stark och glad trots det grå. Just nu känner jag att det grå är som vilken annan färg som helst. Väl hemma gör jag té och tänder rökelse, och hoppas att jag kan bevara den här känslan genom resten av oktober och hela november.

read comments (3)

Jag började gårdagen, alltså söndagen, med min sedvanliga morgonmeditation, en god frukost tillsammans med Monsieur, och sedan ett styrketräningspass kl 10. Vilken härlig start! Jag kände mig skönt genomarbetad i hela kroppen, och skönt lugn i sinnet. Men när eftermiddagen smög sig på var min kropp trött och jag “ville” inte yoga. Jag sätter citationstecken kring ville. Jag vill ju alltid yoga, men ibland får jag för mig att det är jobbigt att göra det, och att det är skönare att låta bli. Sådana dagar har yogapassen särskilt stor effekt.

Monsieur följde med mig till YogaYama, och vi gick tillsammans på ett vinyasapass. Det var ett ganska lugnt pass, lite mindre intensitet än vanligt. Eller så var det i mig som intensiteten var lägre, jag vet inte, men det är möjligt. Jag kände in min kropp och gick mjukt fram. Gjorde inga riktiga vinyasa, utan gick ner hela vägen istället för att gå ner i Chaturanga Dandasana, och gick sedan upp i kobran istället för i urdhva mukha svanasana. Förlåt alla som inte är yoganördar, men kortfattat så kan jag säga att jag reducerade tyngden och intensiteten avsevärt i passet.

Kroppen svarade mjukt. Det var stort fokus på vridningar, och min ryggrad var med mig. Mitt fokus likaså. Jag vred, öppnade upp bröstet, öppnade upp mig. Efteråt var jag mjuk i sinnet och kände mig lugn och fridfull.

Och idag blev en vilodag. Det var inte tänkt så, men planerna ändrades så istället för ett kraftfullt yogapass blir det bara indiskt. “Bara”, det ska bli jättegott och mysigt och jag ska snart ge mig iväg.

Det blev även en vilodag prestationsmässigt. Jag tog min lediga dag idag, när jag under frukosten såg hur molnen skingrade sig och solen tittade fram.

Jag har tänkt mycket på Ojnareskogen den senaste tiden. Med mycket menar jag väldigt mycket. Jag har deltagit i manifestationer, och följt nyhetsrapporteringen i sociala medier. Jag har fällt många tårar, dels av sorg över skövlingen, men även av glädje över det engagemang som människor visar, och över de fantastiska personer som befunnit sig och fortfarande befinner sig på plats i Ojnare på Gotland.

Idag när solen var så vacker kände jag att jag måste ut bland träden, känna dem, höra dem, vara med dem. Jag har ingen Ojnareskog här, men trots att jag bor inne i staden så har jag bara några minuters promenad rakt ut i naturen och nationalstadsparken. Det är underbart. Jag bröt av från stigen och travade rätt in, stannade i en glänta och tillät mig att bara vara.

Sedan bakade jag bröd och lagade paj. Monsieur och jag åt lunch ute. Efteråt satte jag mig i solen med en bok. Kontemplativt. Den här dagen är så bra, jag är så glad att jag kan ha det så här bra.

read comments (0)

Det är så härligt att gå i skogen, att mjukt låta blicken vandra över marken för att se om något gult tittar fram någonstans. Att se en liten kantarell under mossan, försiktigt titta om det finns fler som gömmer sig, och hitta en hel gul liten skog under ormbunkarna och grästuvorna. Att andas in skogen, känna doften av den. Se spår av älg och vildsvin, höra korp.

Att vara långsam och tålmodig, därför att hafsig otålighet inte ger någon svamp. Och sedan rensa svampen utan annan distraktion, inte lyssna på något, bara sitta där vid sitt köksbord med sin lilla kniv och rensa. Det är så skönt i sinnet att göra något och ändå inte göra något alls.

read comments (1)

Monsieur och jag har flyttat in i ett av våra andra hem, den här gången hos katten Alice i Enskede medan hens vårdnadshavare Jean-Fred är i Frankrike. Jag älskar det här huset, älskar älskar!

Vardagsrummet.

Köket är ett av de finaste jag någonsin varit i.

Fikaplats i trädgården.

Här äter vi vår lunch.

Blåklockskavalkad.

Igår eftermiddag när dagens uppgifter var avprickade så promenerade jag till Gubbängen för att fika med Carro som bor där. Fina fina Carro som jag känt i nästan hela mitt liv. I Gubbängen finns en liten butik som heter Kazi Indian Livs som vi gick till, och därifrån tog jag bland annat med mig gula linser (som egentligen är bönor).

Väl hemma igen rörde jag ihop något slags variant på dahl makoni. Det är lite svårt när det inte är en själv som införskaffat kryddorna, men Jean-Fred har ett välutrustat skafferi.

Jag kokade linserna. Under tiden fräste jag två hackade gula lökar och två finhackade vitlöksklyftor tillsammans med kryddor (koriander, gurkmeja, spiskummin, chilipulver, kummin, ingefära, nejlika, kanel) i några minuter. Hällde över ca en halv burk krossade tomater, lade i två lagerblad, och lät puttra. När linserna kokat sig mosiga blandade jag i dem och 1.5 dl färdigkokta kidneybönor. Hällde i ca 1 dl sojagrädde.

Träffade K på kvällen, som gav mig den här boken. Kunde inte bli mer rätt! Så idag, min lediga dag, sitter jag ute i trädgården och läser den.

Redan på de första sidorna blir jag smärtsamt påmind om det som många ofta glömmer bort eller inte känner till, nämligen att det inte går att separera mjölkproduktion från köttproduktion. De är ömsesidigt beroende av varandra, och mjölkindustrin skulle inte kunna existera om det inte var för köttindustrin. För att kon ska kunna mjölka konstant så behöver hon konstant bli dräktig. Därför föder mjölkande kor hela tiden kalvar som slaktas och äts. Utan denna slakt, ingen mjölk. Att dricka mjölk är alltså att vara precis lika medskyldig till slakteriet, även om det inte känns så eftersom en inte äter köttet i fråga.

Så jag fortsätter på det veganska spåret. På bilden standardsmörgåsen: Hårt dinkelknäcke med hummus, skivad gurka och örtsalt.

read comments (0)