it sounds like a whisper

Det är mörkt och jag är trött, det är som det är. Det är en intenstiv arbetsperiod med mycket att göra i färdigställandet av avhandlingen, och med mycket annat att göra runt ikring. Igår höll jag en presentation på en minikonferens, det var jätteroligt, men det tar ju en del energi. Andra dagar har jag suttit i olika möten, som varit givande, men ändå. Ändå.

Men jag känner in mig, och då känner jag en trött och urkramad liten sol som behöver krypa upp i soffan en stund och bara andas lite. Återhämta sig, hämta andan åter. Så jag kryper upp i soffan med smörgåsar och tittar på dokumentärer. Och känner hur värdefullt det är att jag ger mig själv det istället för att pressa mig. Det blir inte bättre av att jag pressar mig, och det blir inte mer gjort. Istället får jag nu energin att med full kraft ta tag i alla måsten nästa vecka istället.

För imorgon ska jag inte heller jobba med avhandlingen. Då ska jag åka till Visby med Monsieur, en mysig helg mitt i allt arbete, bara så där. Jag tycker vi är bra på att ta hand om oss mitt i all press och stress.

read comments (1)

Det är som att jag bara behövde påminna mig själv om det bra för att jag skulle minnas vad som är bra. Jag går inte och lägger mig tidigt om kvällarna, men annars så lever jag! Trots höstmörkret!

Så mycket händer nu, men jag vaktar min tid och värnar om mitt lugn. Gör sådant som ger mig vila och stillhet. Sitter varje morgon i metta bhavana, jag skulle önska alla människor det för det är så kraftfullt. Jag vill att världen ska vara kärleksfull, därför odlar jag den känslan i mig. Det är starkt. Nu när jag har gjort det varje dag länge, talet har blivit tresiffrigt, så märker jag så tydligt hur min inställning till varandet ändras. Det går inte att beskriva, det måste upplevas, men det gör att jag är mer närvarande i möten med andra, och möjliggör också verkliga möten med andra.

Och jag blir lugnare inuti, men även utanpå säger de som känner mig väl.

Igår på yinyogan med fantastiska Eva så fokuserade vi på metta. En uttalad koppling mellan meditationskudden och yogamattan, och mitt medvetande smälte helt in i upplevelsen. Yinyoga en mörk tisdagskväll i en sal med dämpad belysning är verkligen så himla himla bra.

Annars då, när jag inte yogar och mediterar? Då lagar jag mat, söker stillhet i höstmörkret med Monsieur, söker livfullhet i höstmörkret med Monsieur, planerar livet med Monsieur, möter fina nya vänner och fina gamla vänner, läser om buddhism, och planerar en resa till Indonesien. Jag tar hand om mig, och är försiktig i mörkret, då är det lättare att bära det.

Det är svårare nu, men jag försöker så gott jag kan.

read comments (0)

Det tar hårt på mig nu, mörkret, eller kanske framför allt gråheten som gör att det tycks som att solen försvinner tidigare än den gör. Det känns starkt i hela mig, som en orkeslöshet, och jag vet precis hur den där orkeslösheten fungerar och utvecklar sig.

Jag vill inte gå upp om morgnarna. Jag tycker det känns ganska tråkigt att pyssla med mina måsten, och efteråt har jag ingen ork att göra något särskilt. Jag vill lägga mig i soffan och stirra upp i taket bara, det är ju så mörkt, jag orkar inget mer än så.

Jag vet också hur jag måste göra för att klara mig igenom det. Jag måste bestämma mig för att inte låta gråheten sätta sina klor i mig och dra ner mig i sitt grå. Istället behöver jag bygga upp rutiner, såsom att gå ut en stund i ljuset varje dag. Laga ordentlig mat trots att jag inte tycker mig ha samma ork. Yoga, även de dagar då avståndet till mattan känns oöverstigligt. Träffa mina vänner även om jag är trött redan kl 19 och vill sova, men ändå inte lägger mig förrän vid midnatt. Inte förhandla med mig själv hela tiden, det är bättre att jag gör saker även om jag är trött, än att jag ligger i den där soffan och stirrar upp i det där taket. Lägga mig tidigt, få mina 8 timmars sömn, stiga upp tidigt så jag får så stor portion dagsljus som möjligt.

Hitta sådant som är fint i det grå, som ett färgglatt löv eller ett verkligt möte med en annan människa. Tänka på att de sakerna är lika närvarande som de grå. Tänka att det är de sakerna som jag vill ska definiera min höst.

Men det är svårt.

read comments (0)

Igår kastades rutinerna om lite av olika anledningar, och istället för förmiddagsyoga så gick jag till YogaYama på kvällen för yinyoga. Salen var mörk med dämpad belysning, och stämningen var lugn. Det var ett 105 min långt pass där kroppen och sinnet kunde mjukas upp och tas om hand, och mitt under detta pass då energin tilläts att bli tung så insåg jag att mörkret nog inte är så farligt ändå. Inte då, inte där.

Om vi tillåts att ta det lugnt, bädda ner oss med stora kuddar och mjuka filtar och liksom kontemplera varandet, så skulle höstmörkret kunna vara något bra som vi ser fram emot. Jag tänker att det är så jag vill leva, att det är så jag ska försöka leva. I kontakt och harmoni med med själv och det jag känner. Och det är så jag vill att alla ska kunna leva, varför arbetar vi så förbannat mycket, vi måste sluta med det.

Väl hemma tände Monsieur och jag ljus, lagade grillade smörgåsar, och kröp upp i soffan. Det är så jag vill leva. Nära Monsieur i en soffa med höstmörkret som vilar utanför.

read comments (0)

När snön sköljs bort av regnets droppar
blir jag lycklig i mitt inre, och mitt hjärta hoppar;
väljer jag det jag tycker om – häller upp glöggen i små koppar.

Väljer fritt, gör en remix,
struntar i att önska landskapet vitt, får ändå min julfix.

Min jul är det här:
En tid under himmel mörk som en natt, en tid som pyntas med ljus
en tid utan stress som gör en matt – istället mys i små hus.
(En tid att hinna känna den kärlek vi bär.)

En inkluderande tid,
som värnar om frid,
som väljer bort alla former av strid (även strid mot en en knapp tid
till allt du måste hinna, i den striden kan ingen vinna).

Jag älskar känslan av ett varmt kollektiv,
tänker på er och på hur vi kan bygga ett riktigt liv.

Jag skändar julen,
hävdar att den blivit stulen.

Jag skändar allt som bygger på olika typer av våld,
jag skändar er  tanke på biologisk familj som dagens bas.
Jag har inte alls blivit såld
på julidén, tycker mest att den är knas.

Men jag älskar er som kämpar med hjälp av ord,
som sprider kärlek på riktigt och inte lovordar eller legitimerar någon form av mord
(på vare sig mänska eller djur, köttätande delar av kärleken med en mur -
och att skända den skändade julen kan plötsligt vara att vägra kött på sitt bord).

För mig är ni som älskar hela vägen inifrån de riktiga hjältarna på vår jord.
Som praktiserar antivåldsprincipen fullt ut, sprider kärlek till människornas hord.

Och jag beundrar er för det:
det är ni som är min julprofet.

read comments (0)