it sounds like a whisper

Vaknade som vanligt av mig själv vid sjutiden, återigen utan rullgardinerna neddragna och såg därför en strålande sol därute. Tänkte att jag borde blunda i någon minut innan jag steg upp. Slöt ögonen, andades i vad jag upplevde var några andetag men som egentligen var en timme, och gick upp.

Gjorde en sådan där energifrukost idag igen. Bovetegröt med massa gott på, espressokaffe och smoothie toppad med mörk choklad. En så fin start på dagen, tänkte jag mig.

Sedan kom Monsieur hem, och sedan kom Hanna hit och drack té, och med sig hade hon två kattkompisar som ska få bo här ett tag. Så himla fint. Ute strålade solen, och jag var trött trött men kände mig ändå glad.

Det är skillnaden från igår. Jag känner mig ganska glad, ganska tillfreds, jag är bara trött. Lagade god mat, diskade, pysslade lite.

Monsieur och jag gick en promenad i solen, det var iskallt och blåsigt och kroppen blev tung på ett energilöst oformligt sätt. Väl hemma somnade jag med katterna i soffan en stund. När jag vaknade till kunde jag omöjligt förstå hur jag skulle kunna ta mig ur den lilla grop som jag rullat ihop mig i. Filten kändes varm, världen där utanför kändes kall.

Fick mellanmål serverat där under filten, och känner en sådan tacksamhet över att jag bor med Monsieur som kliar solkatten på huvudet när den ligger ihoprullad i en soffa. Vanlig apelsin och blodapelsin skurna i bitar med kanel och linfrön, och så en kopp espressokaffe. Det räckte för att väcka mig lite, och jag kom att tänka på nödvändigheten i att dansa, kom att tänka på nödvändigheten i att värma upp kroppen inifrån med energifylld musik och rörelse. Så jag begav mig till gymmet och ställde mig på ett löpband med Salif Keita i lurarna.

Så skönt! Tog det lugnt, praktiserade aktiv vila som det kallas, och jag förstår verkligen varför det kallas precis så. Att vara lämplig är inte att hänge mig åt total passivitet när jag upplever att jag inte orkar, det är att vara varlig mot mig, att möta mig själv där jag faktiskt befinner mig istället för att gräva en djupare grop att rulla ihop mig i, som det blir ännu svårare att komma upp ur. Jag tänkte på det, på hur energin kändes innan och under och efter löpbandet, och det är häftigt att det faktiskt går att förnimma hur den flödar genom kroppen med olika kraft och med olika slags vibrationer. Den lite irriterade oroliga vibrationen byttes ut mot en djupare, lugnare, mer kraftfull sådan. Efteråt lade jag mig på rygg i bastun en stund och andas.

Och sedan hade jag faktiskt lyckats ta hand om mig även denna dag med låg energi. Imorgon kastar jag mig ut för stupet igen, det stup som kallas att slutföra avhandlingen. Jag ser inte fram emot det, men det blir nog bra. Det ska om inte annat bli skönt när det är över. Men först ska jag sova, och efter det ska jag börja veckan med bovetegröt toppad med massa gott, samt kaffe och en smoothie.

read comments (0)

När Karin och Mathias åkt kände jag det på allvar för första gången sedan vi kom hit. Hemlängtan. Därför att dagarna med dem här i Ithaca påminde mig om vad som finns hemma i Sverige. Knäckebröd i all ära, det jag saknar är mina närmaste. De som känner mig riktigt väl, som vet min historia, som vet mig. De fattas mig, det har jag såklart vetat hela tiden, men det blev särskilt tydligt när Karin och Mathias åkte och lämnade saknad kvar.

Så länge det kommer dröja innan jag träffar dem igen.
Så lång tid det kommer gå innan jag träffar alla dem som inte hälsar på oss här i NY.

De åkte i lördags morse. Det regnade och var kallt.

Som tur är så råkar Ithaca vara den sötaste och mysigaste lilla småstad. I helgen har Monsieur och jag gjort uteslutande höstmysiga saker, och jag har vilat i att vi är här. Låtit det sjunka in. 9 månader har vi kvar.

Om lördagarna i Ithaca besöker man Farmers Market för att äta lunch, dricka varm äppelcider, köpa ekologiska ägg och grönsaker från någon av traktens gårdar, och bara låta sig inspireras av den sköna stämningen och alla fina hantverk. På kvällen kryper man upp i soffan med ett glas vin (köpt av en lokal vinodlare på Farmers Market) och Robinson.

Om söndagarna går man en lång promenad till något av alla vattenfall, den här gången Fall Creek. Sedan äter man brunch, ni vet en sådan som lyckas passera som ”sagolik” trots klichévarningen i att kalla en måltid så, och besöker små söta butiker nere i Commons. Jag köpte äntligen en ny yogamatta, en ekologisk mörklila. Monsieur fingrade på en fin mattermos medan jag fingrade på sådana där löparskor som är som strumpor med sockeplastliknande sula.

Väl hemma yogar man, och upptäcker att den mörklila yogamattan som numera bor hos mig är som från himlen sänd.

Ungefär så.

Och det sjunker in att det är 9 månader kvar, och ja jag saknar och längtar efter mina nära, men samtidigt: Vistelsen här gör mig så gott.

Och på fredag åker jag till The City för egenhelg där. På söndag tar jag bussen tillbaka till Ithaca, och då sitter min dyra moder bredvid mig. Hon är här en vecka, helgen därpå besöker hon och jag Philadelphia, och nästnästa söndag är jag hemma i Ithaca igen. Då återgår livet till det nya normala, och jag börjar vänta på att Neda åker tillbaka till Berkeley så jag kan åka dit och träffa henne igen.

Fall Creek

Litet träkapell med utsikt över vattenfallet

read comments (5)

Rapport från Buffalo, några timmar innan vi sätter oss på bussen tillbaka till Ithaca igen.

The Wall var fantastisk, mycket bättre än jag trodde att den skulle vara. Argare, mer politisk, mer rak. Starkare. Det känns så fint att ha sett den. Rekommenderar alla er i Sverige att ta er till Globen den 5:e maj, det är det värt.

Eftersom vi inte kan något om Buffalo och är här för The Wall, så valde vi ett hotell nära arenan. Omgivningarna var öde i fredags kväll. Lyckades trots allt hitta en mysig bar som serverade något slags BBQ-risotto (faktiskt riktigt gott, även om min svärmor skulle förfäras över amerikaniseringen av denna italienska delikatess) med röda bönor istället för den grillade korv (!?) som den icke-vegetariska versionen innehöll.

Igår promenerade vi norrut, upp till Elmwood som är Buffalos svar på Stockholms Söder. Så pittoreska hus och mysiga butiker, nästan (men inte riktigt) i klass med Ithaca. Hittade ett hus målat i rosa och turkos, samt ett jättefint i lila. Såg David Finchers nya film på bio (den var ganska bra, men inte alls i klass med hans tidigare). Monsieur bjöd sin fru på en utsökt (!!!) middag i något slags fransk restaurang med saloon-inredning. Han fick escargos till förrätt. Ja, det är sniglar. Ja, han är fransk, om någon nu tvivlade på detta. Själv åt jag en polentakaka:

Till huvudrätt åt jag risotto igen. Är som sagt inne i en risottoperiod, och har även annars något slags hang up på att testa olika restaurangers risotto. Faktiskt så tror jag att risotto är mina absoluta favoriträtt. Den här var gjord på pumpa, valnötter, och tranbär. En fantastisk kombination av smaker, särskilt i risotto. Ska göra en egen version hemma. Men först, några timmar i ett soligt Buffalo med höstblå himmel och eldröda träd, och sedan ytterligare några timmar skönt tillbakalutad på en buss förbi majsfält och sjöar, lyssnandes på podradio från SR. Det här är en bra dag.

read comments (2)

Såg en så bra film i helgen. En av de bästa, någonsin. No One Knows About Persian Cats, en helt fantastiskt stark berättelse om ett litet indie-band i Tehran som försöker skapa sig den verklighet de önskar leva i trots den iranska regimen. Otroligt fint foto och soundtrack bygger upp en skarp kontrast mellan vackra Tehran med omgivningar, och det frihetsberövande med att leva i Iran på villkor man själv inte ställer upp på. Den följde med mig, följer mig. Apropå det här med perspektiv.

Helgen var höstvacker med strålande sol och knallblå himmel. Ithaca bjöd på äppelfestival. O agerade guide och tog mig både dit och till Farmers Market. Vi åt lunch i solen på bryggan vid Cayuga Lake, satt där länge och talade. Det är fint, jag tänker att hon faktiskt är min vän och jag tänker på vad rikt livet är som bjuder nya vänner i nya länder. Tänker att det många gånger handlar om att öppna ögonen, om att faktiskt se vem det är som finns där i periferin. Och om att vara rädd om dem som man får bra energier av, som det flödar så bra med. Ni vet, med vissa personer känns det så där fint, man möts verkligen. Att ta hand om de relationerna. Att inte förringa dem, riskera dem. Att visa uppskattning och kärlek.

Och med vissa tänker man inte ens på det, känner inte ens efter, och så hittar man sig själv plötsligt alldeles nära. Att relationen liksom har smugit sig på. Sådant är också häftigt, att det liksom bara blir, det bara flyter fram och utvecklas alldeles av sig självt.

Annars har dagen varit klassiskt måndagsseg. En typisk sådan dag när jag tänker att nej, jag går inte iväg och yogar på lunchen, jag orkar inte. Men så gick jag ändå, på ett Iyengar-inspirerat pass kallat Vinyasa Blend. Det är fantastiskt. Lena har haft sådana klasser ibland, då allt utgår ifrån solhälsningarna som byggs på och byggs på, så klassen blir till ett enda stort flöde. Ibland stannar vi upp, håller en position i någon minut, och sedan flödar klassen vidare. Positionerna smälter ihop med varandra, andningen smälter ihop med positionerna. Jag var inte riktigt i min kropp, men det är svårt att inte stilla tankarna när ens practice plötsligt är så fysiskt intensiv. Efteråt kände jag mig utmattad på ett skönt sätt. Väckte tankarna igen med goda risotton (ja, jag är inne i en risottoperiod just nu), riktade fokus mot min text, och skrev.  Nu är även tanken utmattad.

Snart väntar en kopp té med Mirzas persiska sång i bakgrunden, men först ska jag gå och köpa bagels. Har förälskat mig i Pesto Pizza Bagel på Collegetown Bagels, men istället för att trängas med alla andra (samt betala $5 per bagel, som visserligen är en hel måltid, men ändå) så gör jag egna hemma:

Skär en bagel itu. Bred på pesto. Lägg över skivad rödlök och hackade oliver. Strö över  riven ost. Rosta i ugnen i några minuter.

College Avenue by night. Här bor vi, och lite längre upp ligger Collegetown Bagels.

read comments (2)

Har haft en fin helg och en okej måndag. Nu är nästan alla tillbaka på labbet igen. Egentligen var vi idag bara två personer färre än vad vi brukar vara, men dessa två personers frånvaro gjorde labbet ändå lugnt. Jag har i vanlig ordning varit måndagsseg och inte riktigt presterat vad jag planerat, men nu ska jag lägga mig i sängen och meditera över en av mina skalor (haha, jag lovar, det fungerar fint) och imorgon ska jag skriva om en halv sida så den nya versionen av den blir kort och koncis. Sedan så kanske det där jävla ljuset i den där helvetes jävla tunneln äntligen blir inom räckhåll.

Ett annat ljus inom räckhåll är numera Cornell University. Sent i fredags eftermiddag, alldeles innan det bar av till Jönköping, skickade jag 7 pdf-filer till dem för att försöka verifiera mitt existensberättigande som gästdoktorand där, samt försöka skaka av mig deras dyra försäkring som är obligatorisk. Det förra var inga problem, det senare tror och hoppas jag lyckades. Fick idag ett välkomstbrev med information om hur och när jag registrerar mig som student för att få mitt visum giltigt under hela perioden. I brevet stod det att jag “bör” kontakta personen som har hand om försäkringarna. Eftersom jag inte går oförsäkrad så tolkar jag det som att jag inte ska kontakta henne.

Det är verkligen inte bara att åka iväg till ett universitet i USA om en vill göra det. All byråkrati kring det hela börjar bli löjligt. Men min mottagande professor har varit så otroligt hjälpsam och trevlig, och dessutom har han betalat någon avgift för mig så jag får mail, skrivplats, och liksom blir en på institutionen. Det verkar inte vara helt självklart. Jag känner mig verkligen välkommen. Inte blir det sämre av att han på Facebook har angett “to the left of you” som politisk åsikt. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda så mycket i USA, men det betyder kanske lite i alla fall.

Ett glas vin ute på Jönköpings pir i Vättern i lördags. Jag har haft en så otroligt mysig helg att Jönköping kvalar in som en av mina favoriter i Sverige! Dock osäker på om det var staden eller sällskapet som gjorde det.

read comments (4)