it sounds like a whisper

Har gett mig själv ett sommarkort på Yogayama och yogar mig igenom deras pass, idag var det dags för anusara yoga.

Det var ett så fantastiskt pass där energin flödade och svetten droppade. Passet var absolut inte hårt eller tufft, det var mjukt trots att det var ansträngande. Den allra bästa formen av yoga! Jag blev varm och mjuk inuti, både på den fysiska och den mentala nivån. Avslutade med en djup Paschimottanasana trots att jag egentligen slarvat med de sittande positionerna den sista tiden, men efter en timme med anusara så gled kroppen bara in i positionen. Ebba som instruerade passet sa att vi kunde andas några andetag, och sedan be kroppen om att komma djupt, så jag bad min kropp om tillåtelse att gå djupt, och den öppnade upp för det.

Jag tänker att det ofta är så, att en liksom måste hitta sätt att arbeta med sin kropp istället för mot sin kropp. Det är klart att det inte är så banalt att jag frågar min kropp om lov, och så svarar den, fast samtidigt så är det nog precis så banalt. Genom att känna in min kropp och möta den i och under och genom andningen, så blir det lättare att låta rätt delar slappna av för att kunna komma djupt in i vissa positioner.

Och som vanligt kan yogan bli en metafor för livet.

På vägen hem sken ett särskilt ljus över staden, och jag gladdes lite extra åt den stickade street art som pyntade stolpen där jag låst fast min cykel.