Jag håller fortfarande med mig själv i det jag skrev om positive thinking för snart två år sedan. Tanken har växt sedan dess, den har fått ett större djup och känns ännu viktigare i och med kursen i buddhistisk meditation som jag går. Det är viktigt att faktiskt känna in sina känslor. Det är viktigt att stanna upp i dem, ställa sig lite utanför dem, och kanske släppa iväg en del onödigt grufs och surande. Det är viktigt att få ett klart medvetande, så det går att urskilja när det är på riktigt och ilskan faktiskt är befogad. Så.
Men sedan, och den här insikten har inte träffat mig som en blixt utan snarare kommit smygande: Känslan ilska behöver inte resultera i reaktionen ilska.
Jag säger inte att det är dåligt att vara arg, det är många gånger väldigt befogat och riktigt. Men frågan är hur befogat det är att uttrycka ilskan som just ilska? Vi diskuterar det här ganska mycket på kursen. Det är så bra, jag älskar sådana samtal där syftet är att gemensamt fundera kring hur det är att agera etiskt och moraliskt.
För mig är nyckeln vad vi vill uppnå. En kursledare sa en så bra sak som träffade mig, nämligen att syftet bör vara att agera kreativt i enlighet med det som är etiskt. Ilskan kan mycket väl vara befogad, men att öppet uttrycka aggression som spontant gärna följer på upplevd ilska (i alla fall för mig) resulterar ofta i låsta positioner som försvårar en förändring mot något bättre.
Detta reflekterar jag över idag, i min soffa. Det känns viktigt och stort.
Kommentarer (0)
Nej, jag är inte strikt vegan, men jag äter mestadels veganskt och hemma lagar jag gärna helt vegetabilisk mat. På förekommen anledning tänkte jag därför kommentera vad jag äter. Det är lite svårt att svara på frågan, eftersom det beror så mycket på humör och dagsform. Vad äter du själv liksom, du köttätare som ofta undrar?
Det är klart att det inte är krångligt att äta veganskt för den som är van vid det. Men ja, jag håller med om att det kan vara krångligt att helt byta kost, och tycker det är väldigt tråkigt att de flesta i västvärlden uppfostras till att bli slentrianmässiga köttätare. I Indien är det till exempel vanligt att aldrig ha ätit kött, och många maträtter är helt veganska utan att någon ens tänkt på att “laga veganskt”. För mig blir det ofta just så, att det bara blir veganskt eftersom jag är så van att tänka kring mat som likställt med vegansk mat.
Kolla då, så lätt det kan vara: Igår kväll blandade jag ihop en snabb sallad till Monsieur och mig.
Quinoa, broccoli, körsbärstomater, soltorkade tomater, bönor (kidneybönor, kikärtor, stora vita bönor, gröna sojabönor), linfrön, pumpafrön. Ringlade över lite olivolja och balsamvinäger.
Till detta åt vi ajvar (fick ej vara med på bild) samt grön ärtpesto: Mixa gröna ärtor, några valnötskärnor, och lite vitlök. Spä med vatten till önskad konsistens.
Och det här är morgonens frukost. Svart kaffe, ett litet glas mangojuice, soygurt med frysta blåbär och müsli toppad med valnötskärnor, rågknäcke med (veganskt) smör, hemgjord linspasta, skivad gurka och lite örtsalt.
Linspastan är superenkel att göra, har fått receptet av min dyra moder: Koka röda linser lite för länge. Häll av vattnet. Mixa linserna tillsammans med lite vitlök och salt. Klart.
Och i skrivande stund äter jag sojafärssås med spagetti, men det orkade jag inte fota.
Texten har taggats med med mat, recept, vegetariskt
Det prasslar om myrstacken jag går förbi på väg till jobbet. Men nu är jag hemma igen. När balkongdörren är öppen blandas stadsljuden med fågelsången, och försommarsvalkans fläktande små pustar dansar runt i lägenheten.
Om jag sätter mig ner, sluter ögonen, och landar i mig själv och min andning och mina tankar så hittar jag just nu följande: Någon som känner sig glad. Det är det största. Det finns en klump av kärleksfull värme i min mage, och den håller om mig samtidigt som jag håller om den.
Om jag sätter mig ner, sluter ögonen, och landar i mig själv och min andning och mina tankar så hittar jag även någon som känner sig lugn. Jag har fortfarande en ganska hektisk period rent arbetsmässigt, men det bekommer mig inte så mycket. Jag ser det, men jag upplever inte den där stressen som tidigare, och om nätterna sover jag gott.
Om jag ska se varför, så ser jag nog främst detta att jag faktiskt sätter mig ner, sluter ögonen, och landar i mig själv och min andning och mina tankar.
Alltså, meditationen. Jag har mediterat varje dag sedan den 11 april, och känner hur det nu blivit en väldigt skön bas i mitt liv. Vad ska jag ge det för liknelse? Jag vet inte, jag kan inte, jag vet bara att det känns så befriande att få en sådan kontakt med sig själv. Kanske kan jag likna det vid då jag står på yogamattan, men ändå inte. Yogamattan är en mer indirekt form av medveten närvaro, medan jag i den buddhistiska meditationen får verktyg som på ett mer direkt sätt tar sig an mig, men inte bara mig utan även detta vem jag är i relation till dig, och vad det innebär att vi lever här tillsammans. Det är nog den största skillnaden från yogan, om vi nu inte ska fokusera på de ytliga skillnaderna: Att i yogan betraktade jag mer relationen mig – andra, medan jag i den buddhistiska meditationen aktivt arbetar med den.
Och, om vi nu ska fokusera lite på det ytliga, så har jag turkosa mascara dagen till ära. Vilken ära, undrar ni? Ingen särskild, det är den bästa äran.
Texten har taggats med med glad, livet, meditation, stress, yoga
Jag vet vad det är mer, bortsett från att uppleva andra platser, andra kulturer, andra sätt att organisera vardagen, livet, andra sätt att leva. Det är även det här att vara här och nu, att vara ett med sin upplevelse; medveten närvaro. Att gå längs gatorna och faktiskt ta in hela upplevelsen av att göra det; att ta sig tid att betrakta detaljer; att känna efter vad jag faktiskt känner och tänker och är med om.
Jag tänkte på det i helgen, när mamma och jag var i Wien.
Att faktiskt stanna upp när någon spelar musik på gatan. Att ställa sig där och lyssna. Känna, höra, ta in. Uppleva, verkligen uppleva. Eller tillåta sig själv att i tio minuter betrakta någon som med stor skicklighet sprayar fram en tavla som jag kanske inte tycker om i vanliga fall, men som jag där och då tycker om därför att den blir levande.
Jag brukar tänka att alla platser jag besöker är så vackra. Färgerna är starka, husen utsmyckade, människorna intressanta att betrakta. Ibland kommer jag på mig själv med att om jag bara betraktar Stockholm på samma sätt så upplever jag samma sak även här. Men det är så mycket svårare här. Livet finns ju här, alltså det vanliga livet, med all vardagsstress och alla yttre och inre krav som aktiveras och som grumlar min medvetenhet.
Men jag jobbar på det.
Efter helgen av lugn och fokus och prestation kom jag i mitten av förra veckan tillbaka till det som är min gamla vanliga arbetsplats. Skogen jag går genom från tunnelbanan var alldeles särskilt grön. Allt hade spruckit ut och vitsipporna var så fina.
Lycka ända in i mig, var på lätt glatt humör när jag gick in i byggnaden. Och där, där! Något väntade.
Ett jättefint paket till mig, bara så där! Utan att ha någon aning om vem det var ifrån eller vad det var, så blev jag alldeles varm i hjärtat. Vilken mysig känsla att hitta ett paket och inte veta.
Och i paketet: En bok om gående meditation som jag fick av K med anledning av kursen i buddhistisk meditation som vi just nu är mitt uppe i från olika håll och ansatser. Ni anar inte hur glad jag blev! En present en helt vanlig dag. Metta.
Jag samlar på de här ljusglimtarna just nu. Min gamla vanliga arbetsplats. Den har sådana fina guldklimpar i sig.
Texten har taggats med med buddhism, glad, kärlek, metta