Låt oss säga så här: Jag är på en bra plats nu. Har det bra, mår bra. De går hand i hand, dessa två. Interagerar, korsbefruktar varandra, smälter samman. Veckan i skogen var så viktig för mig, livgivande. Jag kom ner i tempo, hamnade i ett skönt sammanhang liksom. Var ute bland träden mycket. Lyssnade på dem. Förstod en del saker.
För det blir så tydligt när det bara är du och skogen, den orörda naturskogen som växer lite som den vill. Det blir så himla tydligt då, att det där jordiska livet vi håller på med och tror så mycket om är just jordiskt. Samsara är inget annan än en idé om att det världsliga är det viktiga, så upplever jag det när jag är i skogen. Och då är det så underbart att få vara just där, att få distans till samsara (även om jag samtidigt är mitt uppe i det). Att komma ner, komma ikapp, integrera mig så jag kan grunda mig, landa i mig och i varandet, och se det lite mer för vad det faktiskt är. Skogen ger mig den förmågan, skogen är min andliga själsliga ledare.
Och jag tog med mig insikterna hem, implementerade dem i min vardag, gjorde dem till delar av mitt förhållningssätt även i det jordiska livet. Till och med när jag föreläser, och jag tog med mig insikten om att vikten av prestation är en fiktion medan vikten av sanna möten är verklig. Med den ingången höll jag mina föreläsningar, lade undan önskan om att mitt ego skulle vara duktigt, lade ner garden och beslöt mig istället för att försöka känna in gruppen och vara öppen för den. Öppen, med öppet hjärta. Då är du inte ens sårbar, för om du tar av dig rustningen finns det inget hårt som kan gå sönder. Ditt hjärta är mjukt och flödande, liksom energin som vibrerar i allt levande. Det kan inte gå sönder av att öppnas, men ditt ego kan.
Jag tänker att det är bra om ditt ego går sönder lite, det står i vägen för så mycket vackert och sant.
Just nu brister jag inte. Jag är lugn, integrerad, jordad, grundad. Och jag inser att det där lugnet och den där värmen jag upplever att så många i mitt nya sammanhang har faktiskt är precis så äkta som jag upplevt det. För den som lagt undan detta att polera på sitt ego, så finns det plötsligt så många andra dimensioner i livet. Såsom att verkligen möta andra människor. Och när jag inte polerar på mitt ego, så kan jag se äktheten i de andra mycket lättare. Det är magiskt. Eller nej, det är inte magiskt, det är logiskt, men det känns magiskt när jag gör det.
När jag på måndagskvällen sitter på Stockholms Buddhistcenter och lyssnar på ett fantastiskt föredrag av Maitreyabandhu så känner jag en sådan tacksamhet, därför att jag får vara precis där jag vill vara, med personer som har en liknande strävan som jag. Som Maitreyabandhu uttrycker det: Det är det jordiska livet som vi känner det som är det svåra livet. Det är det gemensamma delaktiga etiska livet som är det lätta livet, det är bara steget dit som är svårt.
“Bara” steget dit. Men jag är på väg. För jag tror att jag har landat, och den lilla fågeln har börjat busa lite.
Etiketter: buddhism, glad, kontemplation, livet, lugn
Kommentarer (1)
Upplever i detta nu årets första åska! Sitter på verandan och vårregnet öser ner samtidigt som molnen dånar, underbart! Jag älskar åska, det finns en så härlig kraft i det. Stämningsfullt liksom.
Tidigare idag upplevde jag mig själv vara ett med morgonen när jag rullade ut min yogamatta på bergshällen och gjorde min ashtangayoga. Så härligt att vara där i morgonen när den fortfarande är lite lite kylig, och känna hur solen värmer utifrån samtidigt som värmen även stiger inifrån i takt med positionerna som flätas in i varandra. Förundrades även över hur snabbt kroppen hittar tillbaka in i ashtangan, även om det var länge sedan jag hade just en regelbunden ashtangapractice. Redan idag, med bara några dagars ashtanga efter varandra, så hittade kroppen liksom av sig självt fint in i Marichyasana D, det gjorde mig så lugn och glad.
Senare var jag ett med skogen. Stegade rakt in i den, bara andades in stämningen och energierna. Kändes helande. Så härligt att ha djup skog alldeles utanför huset, jag mår sällan så bra som när jag får vara djupt inne i skogen. Såg rotvältor, vildsvinsspår och älgspillning. Skogen är säkert inte orörd rent historiskt, men den kändes orörd nu, och stigen under mina fötter ledde ingenstans. Jag tänker mig att det är djur som trampat upp den, och att inte så många människor gör en avstickare på 5 km rakt in i skogen. Tillslut blev skogen för tät, och det gick inte längre att ta sig fram. Sådant tycker jag är magiskt. Där lever naturen sitt alldeles egna liv, utan att någon människa är där och petar.
Dagarna flyter fram så skönt här i den sörmländska skogen. Idag har vi en sommardag. Jag sitter på verandan, dels i solen, men det är nästan för varmt. Både Monsieur och katt har gått in i huset igen, men jag sitter kvar. Underbart med nästan för varmt. Dricker en kopp sött chaité och mår gott.
Det är så härligt att bara göra det som faller en in, och låta saker ta tid. Vi sov länge imorse, klockan var någonstans mellan åtta och halv nio när vi steg upp. Efter en frukost på bovetegröt som kokats med russin och linfrön och toppats med kiwi, torkad frukt och mandelmjölk gick jag en promenad, bland annat förbi sjön alldeles nedanför huset. Det är så himla fridfullt bara, inga människor, bara jag och mina sinnen och alla fåglar som sjunger sina vårsånger för mig.
Sedan fick dagen fortsätta som den ville. Jag mediterade, och fortsatte sedan läsa om frivillig barnlöshet. Jag läser engagerat, det är spännande och viktigt och jag ser fram emot att skriva om det. För en gångs skull får en text ta den tid den tar, jag stressar inget, den får växa fram av sig självt tänker jag mig. Så härligt och lyxigt att kunna skriva på det sättet.
Vi lagade lunch, åt den ute i solen, drack en kopp kaffe (koffeinfritt, en vill ju ha smaken trots allt) och åt lite lakritschoklad och några torkade dadlar till. Sedan satt vi i soffan på verandan och läste tills det blivit sen eftermiddag och jag rullade ut yogamattan på bergshällen. Gjorde alla ashtangans stående positioner, och halva första sittande serien.
Det är lite intressant med min yoga. När jag går till YogaYama så går jag aldrig på ett ashtangapass, de lite mer fysiska passen utgörs istället av jivamukti eller vinyasa, men nu för tiden när jag rullar ut mattan ensam så är det ashtangan som kommer till mig. Jag tycker det är fint. När jag slutade med ashtanga så var det för att den triggade en prestationsnorm i mig som snarare behövde slappna av lite. Yogan kändes tillslut inte som min egen, och kroppen kändes som ett verktyg för att ta mig igenom första serien snarare än som integrerad med mitt sinne.
Men nu, flera år senare, så kan ashtangayogan vara just min, om jag gör den hemma på egen matta i min ensamhet. För det är så fint med den färdiga serien positioner som nöts och nöts, Karin skriver så fint om det i sin blogg Yogavita. Och när jag har den integrerande meditativa aspekten med mig, dels från meditationskudden men även från andra förhållningssätt som jag utvecklat inom andra yogaformer där jag övat mig i att känna in min kropp och mitt sinne, så kan ashtangan bli så där härligt frigörande som jag hör andra uttrycka det när de berättar om den. Så vi kan väl säga att jag både hittat tillbaka till löpningen och till ashtangan. Det är en kär återförening.
Och nu flyter den här dagen mot middag. Jag ska laga ugnsgrillad sötpotatis, stekt marinerad tofu, grillad zucchini, och en god sallad. Till det en karaff citronvatten. Det blir underbart. Efter middagen promenerar vi till en liten sjö en bit bort. Älskar de små insjöarna som en kan hitta här och var i dessa sörmländska skogar.
Etiketter: glad, kontemplation, landet, livet, lugn, monsieur, promenad, yoga
Jag läste någonstans att kaffet inte gör oss pigga egentligen, det gör bara så att vi inte känner att vi är trötta. Sjätte dagen utan kaffe, och den dova värken samt upplevelsen av ett huvud inlindat i bomull är borta, men jag känner ju en djup trötthet. Fast det kanske inte bara är kaffet, det kanske även är detta att jag har ro, tid och utrymme för att faktiskt känna efter. För det har jag här och nu, och det känns så värdefullt.
Monsieur och jag vaknar av oss själva mellan sju och halv åtta. Det är magiskt att öppna dörren och gå ut i skogsgläntan för att möta morgonen. Klarheten i luften, vinden som viskar i träden, fågelsången. Inget mer. Inget mänskligt liv (förutom Monsieur och mig), inga bilar, ingen kommers. Bara vi, i skogens pulserande liv. När vi sitter på verandan på baksidan så flaxar skogsduvorna så nära att det känns som en scen ur en film, men det är ingen film, det är just nu en scen ur mitt liv.
Och i detta så får jag bara vara. Jag gör sådant jag tycker om nu. Läser om normkritik inför en föreläsning jag ska ha nästa vecka. Läser om frivillig barnlöshet inför en text jag ska skriva i vår. Dricker en kopp sött chaité i solen på verandan. Andas, tänker, låter tankarna stilla sig, känner in, slappnar av, och känner tröttheten. Ger utrymme för tröttheten, ger utrymme för att vara sävlig och slö. Det är så skönt.
På eftermiddagen snörar jag på mig löparskorna igen, men springer en kortare sträcka den här gången, bara 3½ km. 1½ av dessa är i terräng, det går långsamt när jag behöver skutta bland små slingrande rötter för att inte falla, men det är skönt och mysigt att vara i den mjuka smaragdgröna skogen. Sedan rullar jag ut yogamattan på bergshällen utanför huset och gör den stående ashtanga-sekvensen. Sträcker ut efter två dagars löpning i rad, fångar upp kroppen igen, integrerar den med sinnet, med det som jag uppfattar är jag.
Sedan lagar Monsieur middag till oss, och på kvällen tänker jag mig att vi kryper upp i soffan och ser någon film. Det här, det är livet så som det borde vara. Sköna lugna men ändå aktiva dagar i en stuga i skogen tillsammans med Monsieur.
Idag återförenades jag med löpningen. Det var underbart.
Jag snörde på mig mina nya svarta löparskor och gav mig ut i den sörmländska skogen, där Monsieur brukar springa. Jag brukar inte springa så mycket, det var länge sedan. Min kondition består främst av spinning och av löpband. Av någon anledning kan jag stå på ett monotont löpband och nöta, steg för steg, kilometer för kilometer. Men det händer något när jag ger mig ut och ska springa. Det är som att det blir mycket tyngre.
Hos Inner Strength skriver Petra så bra om hur tankesinnet har små mindtricks för sig, som säger till oss att vi vill sluta med det vi håller på med, och att det är då träningen verkligen börjar. Hon kopplade det så fint till meditation, om hur vi genom att träna på att stanna i stillhet under sittningen på meditationskudden när tankesinnet säger oss att vi ska röra oss, kan se vad som händer om vi är kvar lite i det där motståndet och liksom väntar ut det. Tar oss igenom det. Jag blev så inspirerad av det där, och bestämde mig för att ge löpningen en chans igen. Särskilt lämpligt när vi är här på landet, långt till både gym och YogaYama.
Rundan var så vacker, stigar och gamla smala skogsvägar bland mjuk grön mossa och höga tallar. Solen som var varm och gul, skogen som blev ett gyllene palats. Överallt synliga spår av mina vänner älgarna som lever på de där stigarna oftare än jag. Liggplatser, spillning, fotspår. Så magiskt att det bara var jag och skogen och inget mer.
Jag susade fram, kände inte alls att det var jobbigt, men tänkte att jag var beredd. När det blir jobbigt så börjar träningen, fram tills dess är det uppvärmning, så tänkte jag. Tog det mjukt, parerade de små vårfloder som här och var blötlagt stigen, hoppade över grenar och rötter, passerade en gravplats bestående av skövlade träd, passerade en jakttorn och kände plötsligt hur det kan kännas att vara en älg som ska skjutas, var närvarande och levande. Efter 4,3 km kom jag ut ur skogen och fram till åkern en bit härifrån. Följde den fram till bilvägen som leder tillbaka till vårt lilla hus, och då började det kännas jobbigt. 5 km tog det, och jag kände motstånd, det var inte bara skönt och lätt och magiskt längre. Benen kändes trötta, andningen blev tyngre, och jag kom dessutom till en uppförsbacke.
Men jag kände igen känslan av motstånd från meditationskudden, och tack vare Petras ord så var jag förberedd på att koppla ihop känslorna från kudden till löpningen. Så jag bestämde mig för att se vad som hände om jag bara lät motståndet vara, och ändå sprang vidare. 1,5 km senare var jag tillbaka hemma. Det som hände när jag inte agerade på motståndet, utan bara kände (igen) det, var att jag kände mig stark när jag sprang och lätt och lugn när jag kom fram. Det kan vara meditativt att fokusera så mycket på ett motstånd utan att gå in för mycket i det, att fokusera på det lite utifrån, ha något slags mindfulness-sätt att se på det. Ta in det, men gå inte in i det. Imorgon snörar jag på mig löparskorna igen.
